Är blomman vacker, inte bara för att den kommer med ett löfte om att det stundar ljusare tider, utan också för att den påminner oss om vår egen lilla bräckliga tid här på jorden?

För om man tittar i ett perspektiv som sträcker sig över jordens miljontals  och miljardtals år, är vi inte mycket mer än en snödroppe.

I det stora perspektivet tittar vi ut, lever en stund och försvinner så småningom ganska obemärkt. Som en snödroppen eller dagslända.

Tänker man på detta samtidigt som man tittar upp bland alla stjärnor en stjärnklar natt förstärks känslan av att det är lika bra att passa på medan man är här.

Passa på att verkligen leva livet, och göra något roligt. Och kanske till och med bidra med något vackert, med något som ger hopp och löfte om att en ljus tid stundar.

Om hälsan är konsekvens, vad är i så fall svaret?

Det vi ser reflekterar endast den verklighet vi förmår uppfatta med våra sinnen.

Våra sinnen kan bara se det vi tränat dem till att värdera som rätt/fel, bra/dåligt, vackert/fult, viktigt/oviktigt osv.

Det vi generaliserar bort pga olika anledningar missar vi totalt.

Frågorna är alltså inte endast vad vi ser, utan också vad vi vill se, och vad vi verkligen tränar på att se.

Hjärnan är oerhört selektiv. Det är bara upp till oss själva att ta ansvar för fininställningarna.

Den som fattar bäst beslut leder i morgon. Förutsatt att besluten verkställs.

För att fatta bra beslut underlättar det att må bra. För att må bra hjälper det att vara i balans. Då är det lättare att ta in alla detaljer och omständigheter som behövs för att ha rätt beslutsunderlag.

När vi är i balans brukar man säga att vi är oss själva. När vi är oss själva brukar vi sällan ha behov av att vinna, eller ens leda.

Livet är ju trots allt ingen tävling.

Det kan krävas en tävling för att upptäcka det.

De flesta kommer bara av sig själva, av gammal vana. (Ibland undrar jag vad de gör för nytta.) Derpak Chopra brukade säga att 98% av våra tankar vanemässigt var samma som de vi tänkte dagen innan.

En del tankar tänker vi aktivt och medvetet själva. Vi funderar, reflekterar, släpper sinnet fritt och mediterar.

Några av de tankarna är helt nya, till och med helt otänkta. Insikter som kom just för att vi såg inåt, in i oss själva.

Enstaka sådana tankar kommer att förädla den här planeten.

Detta berättade pojken ifråga för mig för 33 år sedan.

Ja förstår fortfarande inte riktigt hur jag skulle kunna argumentera för riktigheten i hans tes. Men jag gillar den lika mycket idag som jag gjorde då.

Och jag hoppas grabben jobbar i regeringen idag, och fortfarande har kvar sin självklara logik.

Någonstans på vägen lär sig många barn förr eller senare att de måste prestera för att förtjäna såväl vår uppmärksamhet som kärlek.

Och när tonåringen kommer hem mitt i natten, väcker oss och kräks på våra kläder är det ibland långt till kärleken.

Som vuxna har vi allt som oftast glömt att vi människor förtjänar kärlek precis som spädbarnet bara för att vi är människor och finns till.

Kanske är det dags att börja träna på att uttrycka kärlek oftare.

Ett sätt att träna kärleksmusklerna om de varit overksamma ett tag är att ge beröm, och uppskattning. Inte för att någon presterar utan för att personen är i vår närhet och har underbara kvaliteter. Och dessutom bjuder på dem till oss.

En trasig människa må vara trasig, både inuti och på utsidan. Hon kanske inte utgör någon prydnad för samhället. Men hon behåller ändå sitt värde som människa.

Att bli medveten om dem är att leva mer i det berömda nuet. Bara det är en uppgradering värd att sträva efter.

Att fatta fler av dem medvetet är att intensifiera sitt liv i riktning dit man verkligen vill.

Det är många som inte ens vet vad de vill. Detta är ett fantastiskt sätt att ta reda på det.

Alternativet heter slentrian.

Jag gillar den inställningen.

Dels att inte låta någon annan kränka mig, och dels att inte ge upp utan komma igen och igen.

Jag gillar enar också.